Gunnars Bokblog

Vem var den skyldige

Agatha Christie 3

1924 kommer Agatha Christies tredje bok ut på svenska. Efter den skojfriska parentesen med Den hemlighetsfulle motståndaren återkommer hon nu till Poirot och Hastings i Vem var den skyldige. Efter en utdragen prolog då Hastings flirtar med, och faller pladask för, en ung kvinna under en tågresa inleds berättelsen som en ren Sherlock Holmes-pastisch. Hastings och Poirot delar rum. Porigt är uttråkad. Det finns inga intressanta fall som kan utmana honom. Det kommer ett brev. En välbärgad man bosatt i Frankrike är övertygad om att någon ämnar mörda honom och han ber Poirot om hjälp. Poirot och Hastings tar genast en taxi till Victoria Station och därefter tåget till Dover och färjan till Calais. När de kommer fram till den angivna adressen möts de av beskedet att mannen som de skulle träffa samma morgon anträffats mördad.

Sedan följer ett sinnrikt uttänkt mordmysterium med extra allt som till en del lär ska bygga på ett känt franskt mordfall. Ingenting är vad det synes vara. Hastings, som stigit i graderna sedan sist och nu tituleras Kapten Hastings, är, med ett dramatiskt undantag, inte fullt lika trögtänkt som i En dos stryknin. Det komiska inslagen levereras i stället av en skicklig men inbilsk fransk detektiv. Bilden av Poirot fördjupas. Han är mästerdetektiv, men hans mänskliga  egenskaper kommer fram allt mer.

Men…det finns några saker som irriterar den känslige läsaren. Det första, som inte på allvar stör läsningen, gäller vilket språk som talas i berättelsen. Det kommenteras inte i boken. Poirot och Hastings åker till Frankrike och pratar med olika fransmän. Poirot kommer från Belgien och får förmodas tala franska, men om Hastings behärskar det språket är ovisst. Det verkar ganska osannolikt att samtliga fransmän i berättelsen kan uttrycka sig obesvärat på engelska. Ett tecken på att fransmännen talar engelska med Poirot och Hastings är att de ibland lägger in små utbrott på franska i talet. Madam Danbrevil säger: ”Den som påstår det ljuger. Ah mon Dieu, vad ska jag ta mig till?” Se där vad en gammal svensklärare kan fundera på när han läser böcker. Men det är oväsentligt.

Den andra invändningen som jag har är allvarligare. Den handlar om översättningen. Formen och stilen i en bok skall i bästa fall vara av sådan kvalitet att den förhöjer upplevelsen av boken. Det kan då bli en njutning att läsa en bok nästan oavsett vad den handlar om. Men stilen i en bok kan också vara anonym men så korrekt att man som läsare inte reflekterar över den. Orden och meningarna blir ett osynligt medium som förmedlar innehåll och handling till läsaren. Men om språket i en bok inte är korrekt så kommer det att negativt påverka de läsare som bryr sig om sådant. Karin Jensen som översatt Vem var den skyldige, var en erfaren översättare. Kan det ha varit så att brådska i kombination med att detektivromaner inte var riktigt fin litteratur gjorde att slarviga och felaktiga översättningar har slunkit igenom? Flickan tyckte om Hastings från första stund hon fick öga på honom. Hastings ville ta lite vård om flickan på båten. Poirot tog i blinken ett skutt ur bilen. Två unga flickor var sinsemellan systrar. Hela pjäsen var ej mer än ett par trettio centimeter lång. En korridor ledde till tjänarnas departement. På en järnvägsstation finns en portier.

Man kan tycka att det inte spelar någon roll, men för många läsare blir sådana här fel ett hinder i läsningen. Detsamma gäller kommatering. Jag har inte studerat vilka ”regler” som gällde för kommatering i svenska för hundra år sedan, men i Vem var den skyldige förekommer många kommatecken på, enligt mitt sätt att se det, helt fel ställen. Komman på rätt ställe förenklar läsningen, men komman på fel ställen bromsar läsningen som gupp på en bilväg.

Jag ger Vem var den skyldige betyget Ba.