Gunnars Bokblog

Den här texten publicerades första gången den 27 december 2024.

Sista julen i New York

Becca Freeman

Översättning Helen Ljungmark

Norstedts

342 sidor

Becca Freeman är en amerikansk poddare, specialist på romantiska komedier, som nu debuterar som författare med romanen ”Sista julen i New York”. Den handlar om ett kompisgäng unga vuxna, som klippta direkt ur en teveserie, som söker vänskap, kärlek och familjegemenskap. Huvudpersonerna är Hanna och Finn som träffades en jul på college och som därefter firat juldagen tillsammans tio år i rad. Båda är ”föräldralösa”, Hannas föräldrar är döda och Finns familj har brutit kontakten sedan han kom ut som gay, och deras gemensamma julfirande blir en viktig manifestation av deras längtan efter en familjetillhörighet. Med tiden har deras kompisfamilj utökats med Hannas rumskompis Priya och den rike britten Theo.

Romanen skildrar, omväxlande ur Hannas och Finns perspektiv, tio års gemensamma julfirande, och kulminerar med deras sista jul tillsammans innan gruppen splittras. Hanna har träffat en man och håller på att skapa en egen ”riktig” familj, och Finn skall flytta till Los Angeles.

Hanna, Finn och Priya jobbar inom media och Theo tar hand om sina pengar. Men vi får inte veta så mycket om deras arbete eller privatliv mellan jularna. Fokus i berättelsen är på huvudpersonernas känslor och förhållande till kamraterna. Miljön är det New York som vi, även om vi aldrig varit där själva, känner igen så väl från filmer och teveserier.

Kärnan i ”Sista julen i New York”, berättelsen om längtan efter kärlek och samhörighet, kommer fram tydligt, och den är naturligtvis allmängiltig. Däremot blir personerna lite för mycket tidstypiskt lika en amerikansk romcom-teveserie. Det är inget problem för läsare som hör till samma generation. Men när huvudpersonernas tankar och känslor konkretiseras med hänsyftningar till teveserier som man inte sett eller artister och låtar som man inte ens hört talas om så blir det i bästa fall exotiskt men meningslöst. I värsta fall blir det rent irriterande.

Gunnar Molin

recensent