Gunnars Bokblog

Den här texten publicerades först den 22 maj 2024 i Kalmarposten.

Hallelujaflickorna

Hanna Hallgren

223 sidor

ellerströms

Samtidigt som jag läser Hallelujaflickorna inträffar två händelser som ser ut som en tanke. I Dagens Nyheter skriver Alex Schulman om vad han uppfattar som Greta Thunbergs många felbeslut den sista tiden: ”Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den. Varför, Greta? Hur kunde du vara så dum?” Alltså: En medelålders man från överklassen använder sin plattform på landets största morgontidning för att tala om för en ung kvinna hur hon skall vara och vad hon skall göra.

I Sveriges Television sänds en dokumentär i tre delar om discorörelsen i USA under 70-talet. Kravallerna efter polisens trakasserier av gayklubben Stonewall Inn i Greenwich Village i New York ses av många som starten på den moderna hbtq-rörelsen i USA. Stora discotek där homosexuella och andra kunde dansa och festa i trygghet öppnades, och discomusiken gav dessutom många unga svarta kvinnor chansen att nå ut som artister.

Så om jag kort ska berätta vad Hallelujaflickorna handlar om så prövar jag, med Hanna Hallgrens formulering, att skriva: Den handlar om en kvinna med en frikyrklig bakgrund som kommer ut som lesbisk och hennes kamp för att finna sig själv och för att bli accepterad och respekterad för den hon är. Men den här beskrivningen är en schablon som inte på något sätt gör boken rättvisa. Hanna Hallgren är en erfaren författare med en egen självklar röst, och frågan är om hon inte med Hallelujaflickorna håller på att skapa en alldeles egen ny litterär genre; en akademisk och politisk analyserande text i samverkan med en poetisk, rolig, engagerad och träffsäker skildring av miljöer och människor i hennes liv.

I Hallelujaflickorna berättar författaren om sin uppväxt och utveckling, från dråpliga minnen från skolgången till skrivarkurs på folkhögskola och de första stegen som begåvad och lovande poet i Stockholm. Och om sina första kärlekar. Men mitt i berättelserna om uppväxt och utveckling lägger hon spontant, som om hon plötsligt kom att tänka på det, in små miniessäer om diverse olika ämnen och teman: gränser av olika slag, kärlek och sex, skrivande, Frälsningsarmén, porslinsmålning, badminton, begåvningskapital och rädslan inför att komma ut. Medlemmar i hennes stora släkt porträtteras i sina miljöer, med sina ägodelar och egenheter, på ett kärleksfullt sätt.

Hanna Hallgren redogör för sina antipatier, men trots att hon till exempel pratar om sitt rasande ursinne mot borgerligheten så skriver hon aldrig i affekt. Hon påpekar till exempel att för svensk vänster var homosexuella fram till 70-talet lössen i den röda fanan. Men att för Frälsningarmén, som hon tillhörde under barndomen och ungdomstiden, kvarstår hbtqi-personer som lössen i den röda fanan. Men på ett annat ställe skriver hon att en avgörande fördel i hennes uppväxtmiljö var den heterosexuella maskulinitet som görs i frikyrkan. Hon skriver: ”På gruppnivå har jag inte senare i livet träffat så trevliga pojkar och män som de från uppväxten i frikyrkan.”

Hanna Hallgrens språk skiftar allt efter vad hon skriver om. En korrekt men flytande och lättläst stil, även om man kanske måste slå upp ett och annat ord, för de mer akademiska och, om man så vill, politiska resonemangen. En egen friare och poetisk stil för de personliga minnena. Men alla texter i boken kännetecknas av ett tydligt personligt tilltal. Författaren talar direkt till mig, till läsaren. Och texten är aldrig vare sig vädjande eller påträngande, utan uttrycker en uppriktig vilja att förmedla en känsla och berätta hur det var.

Gunnar Molin