Gunnars Bokblog

Mördande seans

Agatha Christie 11

1931 kommer Agatha Christie med ytterligare en ”Mysteriebok”, The Sittaford Mystery. I ett vintrigt landskap får ett sällskap som roar sig med en seans ett budskap från en ande att husets ägare, kapten Trevelyan som bor i ett närbeläget samhälle, just har blivit mördad. Major Burnaby, som är gammal god vän till Trevelyan, blir orolig och beger sig trots ett kraftigt snöoväder till Trevelyans bostad för att se hur det är med honom. När han kommer fram finner han sin gamle vän mördad.

Boken, som på svenska fick titeln Mördande seans, fick ett positivt mottagande i England, men Bonniers dröjde till 1986 med att ge ut den på svenska. De engelska kritikerna var kanske lite bländade av Agatha Christies framgångar och växande popularitet och valde att blunda för bristerna i Mördande seans. Huvudpersonerna, en käck ung kvinna Emily Trefusis och en ung reporter Charles Enderby, är varken så roliga eller charmiga som kritiken tyckte. Historien är som vanligt fiffigt uttänkt och väl berättad, men det allvarliga problemet med Mördande seans, som de svenska lektörerna såg, var att läsarna blev lurade på konfekten när det gällde själva mordgåtan. Allt detektivarbete som polisen och det unga paret ägnade sig åt i boken är fokuserat på saker som visserligen är mystiska men som inte har någonting med mordet att göra. Sen, när det är 20 sidor kvar av boken, så snubblar Emily på gåtans lösning.

Förvecklingarna och villospåren är skickligt påhittade och trevliga att läsa, men om man 20 sidor från slutet får veta att nästan ingenting av det man läst fram till nu har någonting med själva mordmysteriet att göra så känner man sig faktiskt lurad.

När jag skrev uppsats i gymnasiet kunde man bli underkänd om läraren ansåg att man hade missuppfattat ämnet. Jag ska inte vara så hård mot Agatha Christie, men jag kan inte ge Mördande seans mer än B i betyg.