Gunnars Bokblog

Mysteriet på Blå Tåget

Agatha Christie 8

Efter den framgångsrika debuten på sitt nya förlag med The murder of Roger Ackroyd, i Sverige känd som Dolken från Tunis, och uppföljaren The Big Four var Agatha Christie en känd och etablerad professionell författare. Men det som började som en en spännande och rolig lek hade nu blivit ett krävande och olustigt tvång. Moderns död, separationen från maken Archie Christie och hennes sammanbrott och tio dagar långa försvinnande, kombinerat med pressen att skriva för att få en inkomst gjorde att hon nu tvingade fram böcker som hon inte var riktigt nöjd med själv.

I Mysteriet på Blå Tåget löser Hercule Poirot ett mysterium med mord och stöld av en värdefull juvel som äger rum på ett tåg. Det är en traditionell deckarhistoria med thrillerinslag i en internationell miljö. Agatha Christie må själv ha hatat boken, och sammantaget är den en av hennes mindre lyckade, men intrigen är finurlig och stilen och berättandet är ledigt och effektivt i en fin översättning av Britte-Marie Bergström. Inledningen är lovande men ju längre fram man kommer i berättelsen desto mer spretande blir den. Och visserligen kan en van deckarläsare nog ana vem som är skurken, men det mesta av Poirots deckararbete avslöjas inte förrän i det avslutande kapitlet, fantasilöst betitlat ”Förklaringar”

Mysteriet på Blå Tåget är trevlig läsning, men det är inte en bra Christiedeckare. Bonniers väntade till 1977, året efter Agatha Christies död, med att ge ut den på svenska. Jag ger Mysteriet på Blå Tåget betyget B.