Gunnars Bokblog

1976 skrev Kay Pollak och Maria Gripe Tordyveln flyger i skymningen direkt för radio. Kay Pollak regisserade radioföljetongen i tolv delar, och spelade själv en av rollerna. Två år senare arbetade Maria Gripe om berättelsen till en ungdomsroman. Både radioteatern och boken blev mycket uppskattade. 

I dagarna sänder Sveriges Television en nyproducerad TV-serie i åtta avsnitt som bygger på radioserien och boken från 70-talet. 

SPOILER ALERT ! När jag nu resonerar om boken Tordyveln flyger i skymningen så kommer jag att avslöja hur berättelsen slutar. Om du själv funderar på att läsa boken så föreslår jag att du väntar med att läsa min text till efter att du läst boken.

Jag har själv inte lyssnat på radioteatern eller läst boken, men nu med all uppmärksamhet kring TV-serien blev jag nyfiken och lånade boken på biblioteket. Jag hade höga förväntningar men jag blev besviken. Tordyveln flyger i skymningen bygger på en magisk konstruktion som används på ett sätt som gör att jag inte kan uppskatta boken hur spännande och välberättad den än är. Berättelsen handlar om tre ungdomar som jobbar med att lösa ett mysterium. De har fått i uppgift att vattna växterna i ett stort övergivet hus. Genom berättelsen talar en av ungdomarna, David, med en äldre dam i telefon. Damen är husets ägare och hon föreslår att hon och David skall spela schack över telefon. Schackpartiet slutar på ett sätt som ger ungdomarna en ledtråd till hur de skall lösa mysteriet. På den näst sista sidan i boken får ungdomarna, och vi läsare, beskedet att den gamla damen avled samma dag, i början av berättelsen, som de tre ungdomarna första gången kom in i det övergivna huset. David har alltså under hela berättelsens gång, kanske flera veckor, pratat i telefon med en människa som har varit död.

Jag har ingenting emot berättelser med fantastiska inslag. Men jag anser att om man skriver en sådan berättelse så måste man skapa en påhittad värld som är trovärdig inom sin genre. En författare upprättar ett kontrakt med sin läsare. Han eller hon skapar en egen, ny värld för sin berättelse. Den är påhittad och fantastisk, men den måste ändå på sitt sätt vara konsekvent och trovärdig. Det måsta finnas något slags regler och ordning. Det är naturligtvis inte lätt att skapa en sådan värld, men om det görs väl så accepterar vi den påhittade världen och störs inte av att den inte är ”på riktigt”. Vi kritiserar inte Sagan om ringen för att det finns trollkarlar och alver i den, och vår upplevelse av Mumindalen störs inte av funderingar om var Muminmamman får kaffebönorna från när hon kokar kaffe.

Men…om det visar sig att man, i en berättelse som helt och hållet utspelar sig i vår vanliga verklighet, kan prata i telefon med en människa som är död och kremerad så blir det problematiskt. Så problematiskt att det förstör hela läsupplevelsen för mig. 

Maria Gripe skriver i inledningen av boken: ”Men en del händelser tycks varken vara styrda av viljan eller förnuftet, de förefaller helt oväntade, överraskande, oförutsedda. Vi kallar dem tillfälligheter eller slump, men vi vet ingenting om dem, vi vet inte om de i stället kanske är delar av ett öde, som inte kan undvikas, är bestämda av en försyn som ingen känner. Vi vet ingenting om detta.” 

Tanken om ett öde som inte kan undvikas är gammal, och det är lätt för dem som tror på det att säga att vi vet ingenting om detta. Vad vi däremot vet är att när vi är döda och kremerade så kan vi inte ringa i telefon.

Jag ger boken Tordyveln flyger i skymningen betyget C.