Gunnars Bokblog

Mannen i brunt

Agatha Christie 4

I augusti 1924 kommer Agatha Christies fjärde roman, Mannen i brunt, ut i Storbritannien. Nu återgår hon till thrillerformen och gör ett slags Den hemlighetsfulle motståndaren för vuxna. Den skruvade rövarhistorien med Tommy och Tuppence var charmig och underhållande, men Mannen i brunt är ett barn av sin tid och nu märks det att berättelsen är hundra år gammal. Mysteriet är invecklat men man blir inte intresserad. Skurkarna är farliga men man blir inte rädd. Hjältinnan är ung och orädd men man blir inte berörd. Alla ingredienser finns med: ett lovande persongalleri, ett konventionellt men väl påhittat mysterium och exotiska miljöer. Men det saknas en gestaltning som kan göra blandningen intressant och engagerande. Bonniers, som gav ut Agatha Christies böcker i Sverige, valde att vänta med att ge ut Mannen i brunt till 1987, tio år efter Agatha Christies död. Det var den sista av hennes originalromaner som kom på svenska. Bonniers gav därefter ut ett par böcker av Charles Osborne som var omarbetningar av teaterpjäser skrivna av Agatha Christie. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att skurkarna i Agatha Christies två första thrillers är förknippade med färgen brun. Efter första världskriget, när Tyskland tvingades ge upp sina kolonier i Afrika, blev man sittande med en stor mängd nytillverkade bruna uniformer som man inte hade någon användning för. I slutet av 1923 köptes lagret billigt av de tyska nazisterna. Brunt blev nazisternas färg, och Hitlers stormtrupper SA blev därefter kända som brunskjortorna.

En intressant detalj i Mannen i brunt är förekomsten av två berättarröster, och att upplösningen av mysteriet förebådar ett spratt som Agatha Christie spelade sina läsare ett par år senare och som åstadkom en hel del rabalder.

Jag ger Mannen i brunt betyget B.