Gunnars Bokblog

Den hemlighetsfulle motståndaren

Agatha Christie 2

Efter debuten med En dos stryknin, som blev väl mottagen i Storbritannien, gjorde Agatha Christie något modigt, och kanske oväntat. I stället för att smida medan järnet var varmt och genast komma med ytterligare en bok med Hercules Poirot i huvudrollen valde hon att skriva en bok i en helt annan stil. Det känns som om hon återigen vill skriva en bok, den här gången en skruvad äventyrshistoria utan krav på realism, bara för att se om hon kunde, och för att det var roligt. Berättelsen, som i original heter The secret adversary, kom ut på engelska 1922 och på svenska året därpå.

Två unga vuxna, Tommy och Tuppence, träffas i London efter första världskriget efter att inte ha sett varandra på många år. De är båda panka och utan jobb och de bestämmer sig för att tillsammans bli äventyrare. Och de har knappt ens hunnit skåla för sitt kommande samarbete i te på ett café förrän äventyret börjar. En man som hört dem prata på caféet ber dem komma till hans kontor nästa dag. Han heter Edward Whittington och han har ett förslag att komma med. Nästa dag går Tuppence till mötet. Hon blir erbjuden ett jobb som går ut på att resa till Paris och ta in på ett hotell. När Whittington frågar Tuppence vad hon heter drar hon till med ett namn som Tommy hade hört dagen innan och som han hade tyckt var lite lustigt: Jane Finn. När mr Whittington får höra det blir han som förbytt. Han blir arg och upprörd. Han vill veta hur mycket Tuppence vet och vem det är som har skvallrat. Tuppence spelar med och Whittington frågar hur mycket hon vill ha. En bokhållare som jobbar i rummet utanför Whittingtons kontor kommer in i rummet och lägger en papperslapp på Whittingtons skrivbord och meddelar att det var ett telefonbud som just kommit. Whittington ser ännu surare ut. Sen ger han Tuppence femtio pund och säger åt henne att komma tillbaka nästa dag.

Efter två kapitel, tio sidor, i Den hemlighetsfulle motståndaren undrar man: Vad är det här? Är det en deckare av Agatha Christie? Nej det är det ju inte. Det är en lek som Agatha Christie roat sig med, och om man accepterar den tanken så kan man roa sig tillsammans med henne, för även om hon leker så skojar hon inte, och hon slarvar inte. Det finns en noga uttänkt intrig. Men handlingen och stilen är om inte barnslig så i alla fall fantastisk. En sådan här berättelse skulle idag marknadsföras som en ungdomsbok.

Mysteriet i Den hemlighetsfulle motståndaren handlar om ett försvunnet dokument som om det återfanns och publicerades skulle innebära en katastrof. Skumma krafter, bland annat ryska bolsjeviker skumma fackföreningar och Sinn Fein vill störta den rådande världsordningen i kaos. Det gäller för Tommy och Tuppence att hitta dokumentet innan skurkarna får tag på det. Till sin hjälp har de en amerikansk miljonär, en hög diplomat, en framstående advokat och en pigg och våghalsig hisspojke.

Det lekfulla anslaget och den respektlösa inställningen till vad som är rimligt och trovärdigt gör att det är svårt att jämföra Den hemlighetsfulle motståndaren med Agatha Christies ”vanliga” deckare, men om man godtar den annorlunda formen så är det en underhållande bok. Tidstypiska uttryck i översättningen ger den en lite gammaldags charm, och berättelsen är konsekvent och noggrant uppbygd. 

Jag ger Den hemlighetsfulle motståndaren betyget Ba.