Gunnars Bokblog

En dos stryknin

Agatha Christie 1

Agatha Christie var praktiskt taget nybörjare som författare när hon tog sig an utmaningen att skriva en detektivroman. Hon hade en syster som hade fått flera teaterpjäser uppförda. Själv hade hon skrivit dikter som hade blivit publicerade i tidningar. Flera år tidigare hade systern uppmanat Agatha att skriva en bok. Hon hade funderat mycket på det och nu var tiden mogen.

Agatha Christie gjorde redan från debuten ett grundligt förarbete innan hon började skriva en bok. Tankar och idéer till den kommande boken samlade hon i skrivhäften som finns bevarade och under senare år utgivna i redigerat urval av John Curran under titeln Agatha Christie’s Secret notebooks. Debuten, The mysterious affair at Styles, kom ut i Storbritannien 1921 efter att året innan publicerats i USA, och även gått som följetong i The Times Colonial Edition. Eva Wahlenberg, som arbetade som följetongsredaktör på Dagens Nyheter, såg den och översatte den till svenska. Under titeln Det mystiska dådet på Styles gick den som följetong i DN 1922. Det var första gången som den svenska publiken kunde läsa Agatha Christie på svenska. Men det dröjde ända till 1929 innan Bonniers gav ut den som bok i Sverige med titeln En dos stryknin. Då hade redan de följande fem böckerna av Agatha Christie kommit ut på svenska på tre olika förlag. Från och med 1929 var det Bonniers som gav ut Agatha Christie i Sverige.

I Storbritanien hade Agatha Christie fått ett kontrakt med The Bodley Head. Kontraktet var på fem böcker, men Christie var inte nöjd med förlaget och efter fem böcker bytte hon till William Collins & sons, och där blev hon sedan kvar i alla år.

Det första som slår mig när jag börjar läsa En dos stryknin är hur tunn boken är. Mitt exemplar är Zebra bok nr 162, ett traditionellt litet pocketformat och blott 188 sidor. Ett snabbt överslag säger att berättelsen är på ca 70 000 ord. Jag tror inta att många deckare som ges ut idag är mindre än dubbelt så omfångsrika. Mig gör det ingenting. När man är ung tycker man ofta att ju mer desto bättre oavsett, men jag tycker att 250 sidor ofta är lagom för en roman. Minnets labyrint av den amerikanska deckardrottningen Elisabeth George är på ca 300 000 ord, fyra gånger så mycket som En dos stryknin. Men Agatha Christie var inte extrem. George Simenons böcker om kommisarie Maigret var nästan som långa noveller. Jag har i min bokhylla en Prismapocket av Maigret och den hängde i Liege. Den är 124 sidor.

En dos stryknin inleds med att berättaren, kapten Hastings, förklarar att han blivit ombedd av sin vän den kände privatdetektiven Hercules Poirot att skriva ned och redogöra för de mystiska händelserna på godset Styles. Hastings var konvalescent efter en skada i första världskriget och han hade blivit inbjuden en gammal skolkamrat John Cavendish att tillbringa sin återhämtning på dennes mors egendom Styles i Essex som Hastings hade besökt många gånger som pojke. Johns mor Emily hade gift sig med en änkling, mr Cavendish, som hade två söner, John och Lawrence. När Cavendish dog ärvde hustrun godset och hans förmögenhet. När Hastings kom till Styles fick han till sin förvåning höra att Emeli Cavendish nyligen gift om sig med en tjugo år yngre man, Alfred Inglethorp, som hela den övriga familjen uppfattade som en lycksökare. Han hade dykt upp som en avlägsen släkting till Evelyn Howard, sällskapsdam och allt-i-allo till Emeli. Evelyn hade inte blivit förtjust när Alfred dök upp, men mrs Cavendish hade anställt honom som sin sekreterare, och snart hade de gift sig. 

När Hastings besöker byn för att köpa frimärken stöter han ihop med sin gamle vän Hercules Poirot som han inte sett på flera år. Poirot har tillsammans med en grupp landsmän från Belgien som är flyktingar undan kriget fått husrum av Mrs Inglethorp.

När det kort därefter inträffar ett mystiskt dödsfall på Styles blir Poirot ombedd att försöka lösa mysteriet.

En dos stryknin är ett debutverk. Agatha Christie hade visserligen skrivit en del dikter, men hon är ännu inte en författare. Hon skriver för att se om hon kan skriva en roman. Och hon slarvar inte med uppgiften. Hon kommer under sin karriär att skriva ett antal kärleksromaner, men genren hon väljer för sin första bok är pusseldeckaren. Den kräver en noggrann planering av handling och intrig. Flera framstående deckarförfattare vid den här tiden hade till och med framställt, på fullt allvar, utvecklade regelsamlingar för vad man måste göra, vad man fick göra och vad man inte fick göra när man skrev pusseldeckare. Grundtanken var att det finns ett kontrakt mellan författaren och läsaren, och som författare får man inte avvika för mycket från vad läsaren förväntar sig. En hedersregel inom branschen var till exempel att författaren skall vara ”rättvis” mot läsaren. Alla fakta som behövs för att man skall kunna lista ut, eller åtminstone gissa, vem som är skyldig måste presenteras, mer eller mindre öppet, för läsaren innan mördaren avslöjas.

Agatha Christie förberedde sig noggrant innan hon skulle skriva en deckare. Idén till en ny historia kunde vara helt trivial, men sen provade hon sig fram till olika lösningar tills hon hade en intrig som höll. Handlingen i En dos stryknin är renodlad – den handlar nästan uteslutande om mordgåtan och arbetet med att lösa den. Personteckningen är sparsam och lite schablonartad. Stilen är effektiv och enkel utan att vara förenklad, och koncentrerad. Det förekommer inga transportsträckor eller oväsentliga sidospår. Om man själv vill vara med och lösa problemet måste man läsa väldigt noggrant. Som Poirot säger när han tillrättavisar Hastings: ”Ta er i akt! Ve den detektiv som säger: Det här är för smått – det betyder ingenting – det stämmer inte ihop med det andra – det lägger jag inte på minnet. Den vägen leder till förvirring. Nej, allting har sin betydelse”.

Då kommer vi till frågan: Tycker jag att det här är en bra bok? Ja det tycker jag. Det första jag tänker på är att den är märkligt tidlös. Den är skriven för mer än 100 år sedan men den känns inte gammal. Varken i språket – stilen eller till innehållet. Den liknar inte dagens deckare, men det kan kännas vilsamt med lite mindre action, våld och vardagsbekymmer. Det finns naturligtvis några tidsmarkörer bortsett från frånvaron av moderna företeelser. Huset de bor i saknar elektricitet, och medicin mot huvudvärk tas i form av pulver i små kuvert av papper och inte som tabletter. Men man tänker nästan inte på att texten är så gammal. Mitt betyg på En dos stryknin blir Ba.

En dos stryknin avslutas med att Poirot säger till Hastings att de kanske kommer att samarbeta någon mer gång i framtiden. Efter ett lite apart mellanspel med Den hemlighetsfulle motståndaren återkom Christie till Poirot i Vem var den skyldige.