Gunnars Bokblog

En av mina allra starkaste läsupplevelser som vuxen fick jag när jag läste Kafka på stranden av Haruki Murakami för tjugo år sedan. Sedan dess har jag läst flera böcker av Murakami och de har alla varit bra och läsvärda, men jag har ändå, varje gång, blivit lite besviken. Inte lika bra som jag hade hoppats! Inte lika bra som Kafka på stranden! Samma sak händer nu när jag läser Staden och dess ovissa mur. Jag har så höga förväntningar men jag blir lite besviken. Och då tänker jag att jag kanske helt enkelt är lite för lite beläst och lite för lite begåvad för att till fullo kunna uppskatta Haruki Murakamis böcker.

Historien inleds spännande och lockande med att berättaren redogör för en intensiv men nästan helt platonisk kärleksaffär från ungdomsåren. Flickan berättar att hon vill ge sig helt åt honom, men det kan hon bara göra om han kommer till henne i en stad där hennes verkliga jag befinner sig. Efter en tid förlorar huvudpersonen kontakten med flickan och han inleder det långa sökandet efter sin stora kärlek. Man behöver inte läsa många sidor i Staden och dess ovissa mur för att känna igen Murakamis stil och berättande. Inte oväntat förekommer referenser till en känd brittisk popgrupp, och det magiska inslaget känner man igen från tidigare böcker.

Den enkla och mest uppenbara tolkningen av berättelsen i Staden och dess ovissa mur är att den handlar om förhållandet mellan människans dubbla verkligheter. Den första är det faktiska fysiska livet i den reella världen, det vi upplever och ser runt omkring oss. Den andra verkligheten är vårt sanna jag som det kanske yttrar sig i våra drömmar och fantasier. I berättelsen existerar dessa båda jag samtidigt och parallellt i två olika världar, och med hjälp av magi kan man röra sig mellan dessa båda världar.

Magin känner vi igen från andra böcker av Murakami. Den utövas inte spektakulärt med magiska formler eller trollstavar,  utan på ett besynnerligt  avmystifierat och vardagligt sätt. Som till exempel genom att bita någon i örat. Min tolkning är att Murakami menar att magin inte förändrar verkligheten, men den förändrar vårt sätt att se och uppfatta verkligheten. Och den förändringen kan vi, om vi verkligen vill, åstadkomma själva. Jag tänker på Pippi och Tommy och Annika som sitter i mörkret i Villa Villekulla och äter krumelurpiller så att de aldrig ska bli stora. Inte så att de inte skall bli vuxna, men så att de aldrig skall förlora sitt barnperspektiv, sitt barnasinne.

I mitt minne har Kafka på stranden betyget A. Staden och dess ovissa mur får betyget AB.