Gunnars Bokblog

Enid Blyton, 1897-1968, byggde under 20- och 30-talet upp en framgångsrik karriär som författare till berättelser för barn och ungdomar i Storbritannien. Den första hela äventyrsromanen, The Secret Island, kom 1938. Den var den första delen i Kvartett-serien och kom på svenska 1956 som Kvartetten på hemliga ön. Den kom att bilda mönster för andra serier av böcker med liknande innehåll, som Äventyrs-serien och Mysterie-serien. 1942 kom den första boken i serien som på svenska kallas Femböckerna. Det var Five on a Treasure Island. Den kom på svenska 1954 som Fem söker en skatt.

I mitten av 50-talet var Enid Blyton en oerhört framgångsrik författare i Storbritannien, men hon var också kontroversiell. Kritikerna ansåg att hennes böcker var torftigt skrivna och att de företrädde en konservativ syn på könsroller och en närmast rasistisk främlingsfientlighet.

Enid Blyton var en helt overkligt produktiv författare. Under storhetstiden på 50-talet kunde hon komma upp i fler än femtio böcker på ett år. Vissa kritiker misstänkte att hon hade en hel stab med spökskrivare, men detta förnekades häftigt, även med rättsliga åtgärder, av Blyton.

När den första Femboken kom ut på svenska så följde även kritiken mot Enid blytons böcker med, och under 60- och 70-talet hände det att bibliotek valde att inte köpa in hennes böcker. Jag minns själv att vi som barn i slutet av 50-talet och början av 60-talet märkte att vuxna av någon anledning inte tyckte om Femböckerna. Samma sak gällde de tecknade berättelserna om Barna Hedenhös av Bertil Almqvist. Men det var de enda två exemplen på något som mina föräldrar inte gillade att jag läste. Jag tror inte att mina föräldrar någonsin själva läste någon Fembok, men jag tror att de hade läst om kritiken av Enid Blytons böcker i Dagens Nyheter.

Jag kan inte minnas att jag själv läste så många Femböcker när jag var liten. Jag vet att de hade ett rykte att vara jättebra, men jag har för mig att jag blev lite besviken när jag läste dem. Och tyvärr är det svårt att inte ge kritikerna rätt när jag nu, mer än sextio år senare, läser om Fem söker en skatt. Det är synd, för berättelsen har alla ingredienser som behövs för en spännande äventyrsberättelse för unga. Fyra barn, tre syskon och deras kusin, och en hund skall tillbringa sommarlovet i en liten ort på den engelska sydkusten. I bukten ligger en liten klippö med en gammal slottsruin, och utanför ön ligger vraket av ett gammalt skepp som enligt legenden burit en guldskatt. Barnen hittar en karta, men jakten på skatten blir äventyrlig eftersom några skurkar också är ute efter guldet.

Syskonen Julian, Anne och Dick är idealbilder av positiva, renhjärtade och väluppfostrade barn, men deras kusin Georgina är en mer intressant och sammansatt skapelse, till delar, enligt författaren, baserad på henne själv. Georgina vill inte vara flicka, hon vill vara en pojke. Hon accepterar inte att bli sedd och behandlad som en flicka. Hon har ett häftigt humör, ett arv från en häftig och våldsam fader, och hon har nästan inga vänner bortsett från en hund som hennes föräldrar vägrar att låta henne ha hemma.

Men för att baka en god kaka räcker det inte med att ha alla de rätta ingredienserna. Jag kan leva med långsökta och overkliga inslag i en äventyrsberättelse, och jag kan förlåta om den inte är helt och hållet woke. Men Fem söker en skatt har en annan brist, vågar jag i dessa dagar kalla det ett kardinalfel, som verkligen förstör min upplevelse av boken. Enid Blyton måste ha varit frånvarande den dagen då man gick igenom den viktiga huvudregeln ”Show, don’t tell” på skrivarkursen. Det verkar som om hon inte litar på att hennes unga läsare själva kan begripa och uppfatta när det blir spännande eller farligt eller mysigt eller roligt för personerna i berättelsen. I Fem söker en skatt sprakar brasorna muntert, det sprider sig hemtrevliga dofter och barnen påpekar ideligen för varandra hur spännande det ska bli och hur kul det är.

Jag kan trots allt inte annat än beundra Enid Blyton. Fem söker en skatt är inte vad jag skulle kalla en bra bok. Stilen är, om man så vill, torftig, och handlingen bitvis väl tillrättalagd och fantastisk. Men berättelsen flyter oförskräckt på, och för den tänkta målgruppen på den tiden är den inte anmärkningsvärd. Enid Blyton satte ribban för äventyrsberättelser för barn för sjuttiofem år sedan. Hennes böcker har ett sentimentalt och kulturhistoriskt intresse, men barnboksgenren har gått vidare. Vilken bibliotekarie som helst kan ge dagens barn och ungdomar massor med tips på spännande och roliga böcker med en helt annan litterär kvalitet.

Jag ger Fem söker en skatt betyget Ba.

PS På den svenska Wikipediasidan om Femböckerna finns ett spännande avsnitt om översättningarna till svenska av Femböckerna.