Gunnars Bokblog

Den här texten publicerades första gången den 9 april 2025 i Kalmarposten.

I stort sett mänsklig

Helena Lindegren

Norstedts

388 sidor

När berättelsen om Hanna Degermark börjar bor hon ensam i sin döda pappas gamla hus efter att ett längre förhållande med Andreas tagit slut. Hon har ett arbete på ett gruppboende som hon inte är helt förtjust i. Hon är missnöjd med sin kropp och besviken över hur livet har blivit. Och hon dricker för mycket.

I jagform berättar Hanna om sitt liv och sin tillvaro. Hon beskriver sin omgivning och sina tankar. Hon minns episoder och detaljer från sin uppväxt i Västerbotten. Hon skildrar den första fyllan i tolvårsåldern och spelet med tjejkompisarna och mopedkillarna. Vi följer hennes utveckling med studier och nya jobb och nygammal förälskelse. Hennes förhållande till killar, problematiska väninnor och sin familj. Och, som en röd tråd från första sidan, hennes kamp mot alkoholsuget. ”I stort sett mänsklig” är en bok om hur svårt det kan vara att vara människa, att vara mänsklig, och att finna sin plats i livet och att kunna vara nöjd med sig själv.

Helena Lindegren har gjort allt rätt i sin romandebut. Stilen är okonstlad, saklig och korrekt på det sättet att man knappt tänker på att man läser. Man tar till sig berättelsen direkt. Och berättandet är effektivt på samma sätt. Den helt trovärdiga dialogen varvas sömlöst med minnen och berättande avsnitt. Och på samma sätt går vi helt självklart fram och tillbaka mellan nutid och minnen från barndom och tidigare händelser.

Helena Lindegren lyckas också med det inte självklara konststycket att låta huvudpersonen Hanna berätta sin historia i jagform utan att det blir det minsta självupptaget. Sammantaget är det inte svårt att förlåta att ”I stort sett mänsklig” i ett skede hotar att utvecklas till en feel good-historia, något som huvudpersonen Hanna på ett ställe i boken själv påpekar.

Gunnar Molin

recensent