Den här texten publicerades första gången den 24 juli 2024 i Kalmarposten.
Fasad
Hurtig Wagrell
Bokfabriken
437 sidor
”Fasad” är en spänningsroman som utgår från en ung flickas spårlösa försvinnande för 25 år sedan. Undersökningen av försvinnandet rör sig mellan tre noder: tonåringars liv i Kalmar i mitten av 90-talet, ett skamlöst teveproduktionsbolag i nutid och en kvinnlig polis med ett trauma och problem på jobbet.
En sextonårig flicka, Gabby, försvinner 1995 spårlöst i Kalmar. Tjugofem år senare är fallet fortfarande olöst. Sanna Lundgren, som jobbar med realityteve i Stockholm, åker till Kalmar för att göra en dokumentär om fallet. Hon bodde själv i Kalmar vid tiden för försvinnandet och gick på samma skola som den försvunna flickan.
När Sanna söker upp och intervjuar gamla skolkamrater till Gabby kommer hon i kontakt med polisinspektör Elisabeth Hallman, som trots att hennes chef uttryckligen förbjudit henne att rota i det gamla fallet dras in i utredningen. Parallellt med återblickar från tiden för försvinnandet får vi följa Sannas och Elisabeths försök att komma fram till sanningen om vad som hände Gabby.
Språket i ”Fasad” är rappt och snärtigt och man märker att författarna har haft roligt när de presenterar en näst intill farsartad skildring av en inkompetent polischef, en omisskännlig imitation av Leif GW Persson och en skamlös chef för tevebolaget som inte tvekar att gå över lik för att göra ”bra” teve.
I dessa avsnitt, och i stycken som inte helt okritiskt beskriver Kalmar, är det tydligt att det är författarens röst som man hör. Men det behöver inte vara fel. Berättelsen är spännande och bitvis både rolig och dramatisk. Det som däremot kan uppfattas som lite problematiskt är att när de nu vuxna gamla skolkamraterna till Gabby intervjuas om det som hände 1995 låter de, och beter sig, som om de fortfarande var sexton år. Och att de i verkligheten på det här sättet, utan protester eller invändningar, skulle ha gått med på att bli filmade i oförberedda intervjuer för en teveproduktion som de inte vet någonting om, tycks lite väl orealistiskt. Även om intervjuaren var en gammal skolkamrat.
Gunnar Molin
Gunnars Bokblog 
Lämna en kommentar