Den här texten publicerades första gången den 30 oktober 2024 i Kalmarposten.
Den sista utposten
Mari Jungstedt
Albert Bonniers förlag
345 sidor
När jag började läsa kriminalberättelser för vuxna på 60-talet kallades de ”deckare”. Riktiga böcker kallades ”romaner”. Från USA kom hårdkokta deckare av Dashiell Hammet och Raymond Chandler, och från England kom pusseldeckare av Agatha Christie och Dorothy Sayers. I Sverige var Stieg Trenter och Maria Lang de största namnen. Begreppet deckare lever kvar men i dag kallas de flesta titlarna i genren spänningsromaner eller kriminalromaner.
Mari Jungstedt är en av Sveriges mest framgångsrika krimförfattare. Hennes senaste bok, ”Den sista utposten”, är den artonde delen i serien om Anders Knutas och Karin Jacobsson vid Visbypolisen. En alldeles vanlig kvinna, en stillsam fyrabarnsmamma utan fiender, blir brutalt mördad. Polisen i Visby, och journalisterna Johan Berg och Pia Lilja, är villrådiga och söker länge förgäves efter minsta spår som kan leda till att man kan hitta mördaren.
Två saker utmärker ”Den sista utposten” och särskiljer den från traditionella deckare. Den beskriver omfattande och ingående huvudpersonernas historia, privatliv och sociala relationer. Varje liten detalj i vardagslivet noteras, och problem i relationer och äktenskap redovisas. Den andra utmärkande egenskapen i berättelsen är att den är extremt saklig och realistisk. Miljön, personerna och händelserna skulle kunna vara tagna, ofiltrerade, direkt ur verkligheten. Ingenting är otroligt eller overkligt eller överdrivet.
Konceptet är uppenbarligen framgångsrikt. En författare som sålt miljoner böcker i Sverige, och blivit översatt till ett tjugotal språk, har naturligtvis inte gjort något fel. Men den som började sin deckarläsning med Ture Sventon, Sherlock Holmes, Ross Mac Donald och Ngaio Marsh kan sakna det sagolika, det teatraliska, det karismatiska och det färg- och fantasirika.
Gunnar Molin
recensent
Gunnars Bokblog 
Lämna en kommentar