Gunnars Bokblog

Den här texten publicerades första gången den 12 juni 2024 i Kalmarposten.

Den hemliga stranden i Cornwall

Liz Fenwick

Översättning Maria Nääs

Norstedts

461 sidor

En bit in i läsningen av ”Den hemliga stranden i Cornwall” undrar jag varför berättelsen känns så bekant, men så kommer jag på det. Liz Fenwick, amerikansk författare som sedan snart trettio år bor i England och med en rad av framgångsrika romaner bakom sig, har i bästa mening skrivit en fembok för vuxna. En vacker, begåvad och extremt kompetent kvinnlig huvudperson omgiven av goda kamrater rör sig i ett pittoreskt landskap på den engelska sydkusten. Det är sommar och ett mysterium dyker upp.

Det är mitt i det andra världskriget och kartritaren Merry Tremayne arbetar i det brittiska försvaret. Hon sänds att arbeta tillsammans med en grupp officerare på hemligt uppdrag i Cornwall. Berättelsen är spännande och man blir nyfiken på vad som skall hända. Det är inget fel på skildringen av människor och miljöer, men allt är lite väl traditionellt. En stilig man har ”ögon blå som ett vindstilla hav en solig dag”. Mammans doft är ”citron, lavendel och sandelträ”. Rykten ”sprids som en löpeld”.  Huvudpersonen ”himlar med ögonen”, det ”vattnas i munnen ” på henne när hon känner doften av god mat och när hon möter sin älskare ”skälver hon av åtrå”.

Men, som antytts, det som inte påminner om Enid Blytons kända Femböcker som började komma ut 1942, samma år som berättelsen i ”Den hemliga stranden i Cornwall” börjar, är starka känslor, kärlek, åtrå och erotik. Och det skulle väl inte vara en feelgoodroman om det inte var så. Men det blir lite för mycket. Merry Tremayne har valt att göra en akademisk karriär, men hon vet att det för en kvinna med största säkerhet innebär att hon måste ge upp tanken på att gifta sig och bilda familj. Och i kärlek betyder det att hon alltid väljer att följa sitt huvud och inte sitt hjärta. Men författaren ger redan i inledningen av romanen både Merry Tremayne och läsarna en vink om hur det kommer att gå. Merrys favoritroman är ”Kamratfesten” av Dorothy Sayers. I den berättelsen uppvaktas Harriet Vane, med egen karriär som författare, av en helt perfekt man, lord Peter Wimsey, men hon tvekar. Hon är inte säker på att ett äktenskap kan bygga på kamratskap och jämlikhet. Men på romanens sista sida svarar hon till slut ja på lord Peters frieri.

När Merry Tremayne i Cornwall träffar en man som hon blir ohjälpligt förälskad i blir det känslomässig besvärligt. Hennes vankelmod – jag vill men det går inte – dominerar, utan större variation, hela den mellersta delen av boken. Men sedan tar berättelsen fart igen fram till den dramatiska upplösningen. Och ingen läsare blir väl särskilt överraskad när huvudpersonen Merry Tremayne till slut väljer att följa sitt hjärta.

Gunnar Molin