Gunnars Bokblog

Den här texten publicerades första gången den 18 december 2024 i Kalmarposten.

Pojkarna från Biloxi

John Grisham

Översättning Kjell Waltman

Albert Bonniers Förlag

510 sidor

I mitten av nittonhundratalet fanns det ligor med laglösa som ställde till problem i Sydstaterna i USA. De kom att kallas ”Dixiemaffian” och några slog sig ner på Golfkusten omkring 1950. Författaren John Grisham har valt staden Biloxi i Mississippi som spelplats för en berättelse om samhällets kamp mot organiserad brottslighet och korruption inom polisen och politiken. Och om rättrådiga tjänstemäns kamp för att hjälpa enskilda medborgare att få rätt mot kapitalet och storföretagen.

Pojkarna i ”Pojkarna från Biloxi” är Keith Rudy och Hugh Malco. De är bästa vänner under uppväxtåren men sen gör omständigheterna att de tappar kontakten. Hughs pappa Lance Malco är stadens största maffiaboss, och Keiths pappa Jesse Rudy är distriktsåklagare som kämpar för att befria Biloxi från korruption, olagliga spelklubbar och prostitution.  Efter att den väldiga orkanen Camille drabbar Golfkusten svårt 1969 lägger han också mycket energi på att hjälpa drabbade husägare att få skälig ersättning från försäkringsbolagen.

Kampen mellan lagen och skurkarna, mellan familjerna Rudy och Malco, förs med ett alltmer stegrat våld fram till den slutliga uppgörelsen.

John Grisham, som före sin litterära karriär arbetade som advokat, är en erkänt skicklig och framgångsrik författare av rättegångsdramatik. Han använder ett språk och en stil som en skicklig och språkbegåvad jurist skriver en inlaga i en juridisk tvist. Det är så noga disponerat och välformulerat att det är lätt att läsa och förstå fem hundra sidor med många händelser och mycket information.

Men språket och stilen som gör bokens spännande innehåll så lätt att ta till sig är både dess styrka och dess svaghet. Det juridiska språket har stora krav på tydlighet och saklighet men inte så stort utrymme för känslor. Texten i ”Pojkarna från Biloxi” är en utmärkt redogörelse, rapport om man så vill, för vad som hände, men den saknar en litterär kvalitet som kan göra berättelsen riktigt levande.

Gunnar Molin

recensent